Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.   

(Himlen är oskyldigt blå - T. Gärdestad

Hur ska man orka, högen med arbete att ta igen blir bara större, ljuset framför mig blir allt mindre, runt omkring mig rasar en bit för varje dag. Jag vill bara glömma allt, få allt att bli som innan jag blev elva, innan allt i livet rasade och mitt liv blev ett pussel som aldrig skulle sitta ihop igen. På sju år händer det för mkt. Det går inte, man kan inte klara det. Så känns det. Som om jag ligger under allt ras och aldrig kmr upp.

Ljudet av geväret ekar i mitt huvud, hur ska jag fullfölja det du var så stolt över att jag gjorde. Nu vill jag inte, vill bara stänga dörren. Glömma, gråta och få allt att försvinna. 
 
Plötsligt förstår jag ingenting, medan jag ena stunden ser dig må bra och ha det bättre på andra sidan. Men varför? Frågan kmr aldrig släppa mig. Varför fick jag inga svar. Varför hade jag inte telefonen när du ringde, tänk om du hade bett om hjälp. Om du velat säga hej då. Eller vad fanns för tankar i ditt huvud. I mitt finns just nu för många. Kunde du inte gett mig svar åtminstone, du visste ju, du kände mig, du visste och ändå gjorde du så här.

Jag saknar dig pappa, för mig har inte bara du försvunnit, jag ahr försvunnit i mig själv.