det är nog inte ofta du tänker att den första människa du ser död är din egen pappa.

rummet var kalt och kallt, några ljus tända, stolar med biblar på och mitt i allt en öppen vit kista.  i kisatn fanns det mina ögon inte ville se. övertäckt ansikte. bara synlig överkropp med en vit rektangulär skjorta. precis som på film och händerna knäppta på magen. allt var så overkligt, det var inte min pappa som låg där, kall och vit om händerna, blåa fingrar med mörka naglar.
det var som taaget ur en film då personen står vid kistan och gråter. fast i detta fall var det ingen film, jag var den gråtande personen, personen som allt rasat för. personen som förlorat sin pappa vid 17 års ålder. personen som förlorat sin hjälte och sin trygghet. en hjälte och trygghet hon precis hittat tillbaka till.
att ta i någons hand och bara känna tomhet, ingen värme tillbaka, ingen svag tryckning i din hand utan bara livlöst, stelt och kallt.  panikkänslan i kroppen som sa till mig att inte bli hysterisk var stor. jag ville antingen springa och aldrig stanna eller stanna vid kistan och aldrig släppa den kalla handen som en gång hålt min och varit varm.
att lämna honom där, ensam och kall. jag visste att när vi gick därifrån skulle han in i kylrummet igen. mörkt och kallt. helt ensam. tankarna snurrade och jag ville bara sjunka ner och försvinna in någon stans.
ist gick jag därifrån och lämnade min pappa i den vita kistan. orken kändes helt borta och tårarna rann. att lämna någon du älskar så och du vet att du aldrig kan hjälpa var hemskt.
allt var både fint, äckligt, hemskt och overklig på samma gång.

trodde aldrig detta hände mig men det gjorde det. och det händer fort. på två veckor kmr min pappa både ha dött och blivit begraven. dem två veckorna fanns inte i mitt liv innan.
men nu måste jag igenom allt, klara det. inte bara för min skull utan för jag vet att pappa velat det. han ville alla väl men han klarade inte av att vilja sig själv väl och söka hjälp. om du ändå gjort det så hade jag fortfarande haft min pappa i livet, en pappa att fråga, ringa och prata med när allt kändes uppochner. som nu, men vem ringer jag nu. allt är bara så tomt och jag saknar dig. finns ingen möjlighet för någon annan att förstå hur jag känner och det begär jag inte men om det ändå gjorde det. känner mig bara så ensam men ändå inte. vill bara försvinna och nästa stund vill jag leva vidare för pappa.
men jag vet inte, allt är konstig, finns inge manual hur man ska tänka och bete sig i ett läge som detta.
man kan bara fortsätta med livet och se vart det tar en.

men att en död människa kan se så fridfull och hemsk ut på samma gång är sjukt. hoppas ingen får uppleva samma sak som jag för det är en grym verklighet.