har du ngn gång känt dig som om du var den enda person i din närhet, som om du var helt ensam men ändå inte?


allt är inte som det borde just nu, så är det väl alltid men just nu är det verkligen tomt. tänk om man bara hade ngn som höll om en och sa att allt ska bli bra, ngn som ger dig en kyss i pannan och bara finns där. önskningarna är många och få slår in.

men så känns det just nu, som om jag står ensam på jorden, vännerna och familj finns där men ändå inte, det är som ett vakum där bara jag får plats. ensamt och tomt, så känns det.
när det var såhär innan ringde jag och pratade med dig, du förstod och talade en till rätta, sa att allt skulle bli bra och jag trodde dig. varför sa du inte samma ord till dig själv. det hade hjälpt, det hjälpte mig.
varför pappa, äntligen var allt bra, jag kände ingen ilska mot dig längre för skilsmässan. jag hade glömt, gått vidare och allt var bra och nu detta. aldrig mer kan jag ringa och prata med dig, känna att det finns ngn som alltid lyssnar och som har livserfarenhet till allt. det kändes som om du hade svar på allt. 
tomheten efter dig kmr aldrig försvinna men jag måste lära mig leva med det.

sanningen är den svåra verkligheten, drömmarna är dem falska förhoppningarna