sitter och hör din gråt, hör hur förtvivlan når dig. vill hjälpa men vet inte hur. jag känner samma sak. jag känner mig som ett litet barn med mina tankar, jag menar, snart 18 va fan. du är bara 13, en trettonårig liten grabb med hela den jobbiga tiden som tonåring framför dig. kan inte på långa vägar förstå vad du tänker, du har förlorat din pappa och lever livet som vanligt. man får bryta ihop, du får släppa allt ocg va arg, gråta, skrika. det är tillåtet. vill bara att du ska veta att du kmr alltid ha en plats närmast mitt hjärta, bredvid pappas plats. den är alltid din oavsett vad som händer, älskar dig lillebror, ta mig fan över allt annat. fighting and arguing is just my way to show it <3

varför just jag? sånt händer inte en själv eller ens närmaste, det är sånt man hör om.
varför känns sanningen så avlägset påträngande?
vill bara vakna imorgon och känna lycka, kan det va möjligt efter all jävla skit.
nästa dag vill jag bara vakna och tänka att jag befinner mig hos pappa, i hans famn som när jag var liten.
minnerna för dig är allt för få och jag saknar dig mer än allt annat, om du bara hade gett mig en förklaring, ett brev, ett samtal, vad som helst pappa. inte bara gett upp så. det var inte likt dig bara. kan inte inse verkligheten.
kom tillbaka och gör mitt liv som vanligt igen, kommer inte orka utan dig.
vill bara försvinna

15 november 2007, min älskade pappa blev ängel någonstans där uppe i det oskyldiga blåa tak vi ser ovanför oss

if you succeded to fly up to heaven, why can't you just fly back to me?