Man kan inte förvänta sig allt av alla andra. Vill man något får man själv lägga den högsta insatsen och försöka ta hem vinsten. Sen att det inte alltid är lätt och att man misslyckas är en del i spelet som kallas liv.

Jag orkar bara inte spela åt dig också. Jag gjorde det för 8 år sedan och jag  vet vad det innebär. Jag orkar inte igen. Jag står på egna ben men ser dig och allt rasar. Du anar inte hur jobbigt det är. Jag vill men det går bara inte. Vi lever inte på samma villkor och med samma inställning. Det är inte som det var förr och det finns inget eget, än. DU måste försöka, jag kan inte hjälpa dig. Det är inte min uppgift och jag har fullt upp att leva själv. Jag önskar jag var tre och utan problem. Mitt största problem var att jag inte vågade åka den långa och branta pulkabacken som dem andra barnen. Jag önskar pappa levde och att han skulle tala om vilken fegis jag är sen putta mig ut i backen. När jag sen gråter och fryser och är arg förlåter jag honom snabbt när han skrattar och häller upp varm saft  ur en termos. Jag hatar minnen, dem slår mig i bakhuvudet och sliter sönder mig. Jag älskar minnen för det gör att jag känner mig levande och stark när dem passerat. Jag hatar att minnas att du är borta. Allt gick sönder och det går för sakta att laga det.

Jag ska göra det jag vill även om jag gör det utan stöd och på egna ben. Jag vet att jag klarar det, jag ska bara hitta modet.