När vi kom till sjukhuset hade jag svårt att ens komma ur bilen. Innanför akutmottagningens dörrar fanns så mycket människor jag kände, som kände pappa eller visste vem pappa var och att vi var på väg. Jag hade inbillat mig att pappa skulle finnas på akuten. Levande! Men det var inte den sanningen jag mötte. Jag passerade dörrarna in till akuten och mötte genast ett bekant ansikte. Jag var som i en bubbla. Människor kramade mig och sa saker. Jag var tyst. Korridoren vi gick igenom kändes som evigheternas tunnel. Någon tittade ut ur sitt kontor, sa ngt eller bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag tänkte.

efter att ha skrivit dessa rader i mitt projektarbete är humöret inte riktigt på topp längre men jag mår förvånans värt bra. jag vill nog helst av  allt bara gråta tills tårarna tar slut men nej. så är det inte längre. jag tar det när det kommer istället. tårarna kan inte hindra mig det vet jag men idag tillåter jag dem inte.

fixa lite mat innan kusinen kommer hem. sen ta tag i samhällen... om man orkar.

humörsvängningar oh ja! hahaha