Hej Johanna!

Grattis du har nu blivit antagen!

Du har nu varit på intervju och din intervjuare har skrivit mycket goda ord om dig. Jag hoppas du fick svar på alla dina frågor under intervjun samt en god förståelse för hur det är att vara au pair.

Känns bra att få ett mail med denna texten. Hälften av papprerna är ifyllda och det känns som om det verkligen blir av. Känns som något jag vill göra och känns som om jag kommer göra det bra. Det närmar sig med stora steg. USA i höst/vinter, nytt och främmande men spännande och lärorikt förhoppningsvis.

Vad som händer fram tills dess har jag inte en aning om. Det får bli hur fan det vill, jag orkar inte planera eller något. Tar dagen som den kommer även om allt är segt och tråkigt för tillfället. Midsommar imorgon, lite folk här hemma, får väl se vad det blir. Soft kväll med härligt folk iaf. Ingen ekonomi att hänga på till öland med diddi och folket.

Insåg häromdagen att jag står helt på egna ben igen och det känns jävligt bra men skrämmande. Jag orkar med att leva utan stöttande pelare hela tiden. Jag orkar stå själv med dig i mina tankar. Jag är ledsen att du inte fick vara med på min student, min bal och min resa fram till USA, du hade varit stolt, du hade skrattat och följt mig genom allt med ett stort leende på läpparna. Jag vet det men jag hade velat att det skulle komma direkt från dig. Du stod inte innanför dörren när jag kom hem på studenten. Dina bröder och föräldrar stod där men inte du. Farfar talade om att du sitter och vinkar åt mig när jag kom fram på utsläppet. Det var ord jag behövde men som stack som en kniv i hjärtat. Jag vet ju att du velat vara med, varför stannade du inte kvar då? Jag fattar inte och jag hatar att du förmodligen inte fattade själv. Ibland känner jag mig övergiven, idag känner jag mig stark och övergiven hur det nu går ihop... jag vet inte, jag vet ingenting.