Min första intervju med en familj från USA imorgon. Kan inte sova, nervös, tankspridd, smått förvirrad.

Jag är på G att vara med om en av mitt livs fördmodligen största upplevelser. Jag är förväntansfull och rädd.. Rädd för hur allt är när jag kommer hem igen, vad kommer ha förändrats, vilka kommer ha försvunnit, hur kommer jag vara? Ett år låter länge men är ändå en liten tid av ens liv, men ändå långt liksom, usch. Allt kan ses ur olika synvinklar, på olika sätt. Nackdelar, fördelar, erfarenhet, misstag,  en lärdom. En upplevelse att bära med sig hela livet, positiv som negativ.

Låg och tänkte på hur många jag kommer sakna. Det känns att lämna dem man tycker om. En självklarhet kanske annars vore det konstig. Men egoismen kanske vinner ändå och jag gör detta för min skull.

Allt från småsaker som tv program jag missar (jag vet är tönt) till hur stora saker har förändrats eller inte tills jag kommer hem. Smått skrämmande tanke.

Men ändå är jag sjukt taggad inför att åka även om det låter som raka motsatsen. Usch, borde sova. Dem ringer om 12 h och 18 min!