I can take the rain on the roof of this empty house
That don't bother me
I can take a few tears now and then and just let them out
I'm not afraid to cry every once in a while
Even though going on with you gone still upsets me
There are days every now and again I pretend I'm ok
But that's not what gets me

Haft 10 dagars besök av Karro. Helt jävla sjukt hur snabbt tiden gick. Hon är en av de mest fascinerande och jordnära människor jag känner. Finns inget jag inte kan säga, göra eller fråga. Hon är äkta rakt igenom för mig. Usch, sentimentalt blev det när vi sa hejdå på CHS airport. Alltid inser man något... iblöand bra ibland dåligt. I detta fall jävligt bra!

Saknaden är stor och förjävlig men jag vet också att det som är värt att sakna finns när jag trycker på playknappen i det livet. Även om det rullat på i den världen. Det är en och samma värld men så olika. En obeskrivlig kontrast mellan två världar. En normal vardag i två skepnader. Drömmar och framtidsplaner, vad är det egentligen utan att leva i nuet? Man kan inte leva för att fixa åren man har framför sig för rätt var det är slår ödet om och livet tar en annan riktning. Det är mycket man kan tänka och mycket man aldrig kan förklara. Grubbla i det har man alltid tid för men ne nu är tålamodet slut och självdisiplinen får stiga in innan kaoset infinner sig. Vad fan betyder det då? Jag lägger ner det här. I'm out.