Känns som att hela året är ett enda stort farväl till mycket hemma, en konstig känsla jag inte riktigt kan förklara. Inget kommer vara som det var innan, inte från mitt håll. Jag är den jag var när jag åkte men ändå inte, folk hemma är samma människor men ändå inte. Det är samma värld och samma människor men livets erfarenheter, stora som små får oss att växa och bli andra människor även om det är väldigt små förändringar under vägen... stora förändringar kan uppstå men små finns alltid där och man upptäcker inte alltid förändringarna direkt. 

Jag funderar varje dag på om jag ska förlänga mitt år här eller inte. Vad jag ska göra sen och vad jag vill plugga framöver. Ska jag plugga nästa år eller om fem år? Vem har sagt att man måste göra det nu. Kanske borde jag va allmänt oklok och spendera upp mina 'olyckliga' pengar på saker jag drömmer om att göra... Sydafrika, Australien, mer Thailand, Etiopien, London... Släppa den där tanken på skola, utbildning och stabilitet, äventyr med stort Ä kanske är vad jag ska göra istället. Inte varja dag man har chansen, eller pengarna... Jag råkar ha pengarna pågrund av olyckliga anledningar och därför vill jag göra något för mig av dem! Jag kan spara och lägga på lägenhet och studielån och la la la, men folk som inte fått dem pengarna klarar det ändå så varför va klok och spara. Det är bra att va klok men inte för klok. Inte för säker i sina val. Utan att slänga sig ut över klippan vet man inte hur ont det gör att landa eller hur?