Till minne av Sven Skoogh
2010-12-09 kl. 21:04:50
Ett farväl till vår älskade farfar. Far och son möttes någonstans där ute. Vi saknar er båda!
it's the same sky, same world
2010-12-08 kl. 04:04:30
i wish i would have lived another life, with other crossroads then the ones i've past. and at the same time i don't, i'm glad over what i've become and what my life has brought me. in all pain, darkness and tears, there's been strength. strengths through friends, families and through a person ill be in debt to forever. a person how saved my life i guess, thats my thought some days. without her i wouldn't be where i am today. she lifted me up when nobody knew how to reach me. i'm proud over myself, proud over myself cuz i asked for help, i gave up so i could return in another shape. i returned with strength and joy for life again. i lost it but found it deep inside hidden behind tears and sorrow.
att befinna sig på andra sidan atlanten under november december månad är en utmaning just nu. jag saknar familj och vänner, jag saknar min trygghet och min styrka. jag saknar människor som vet vem jag är och vad jag gått igenom. vem jag varit och vem jag blivit. jag saknar människor som påminner mig om pappa. jag saknar att se likheten i hans bröder, se honom i min lillebror eller känna igenom minnen jag förtränger när man passerar platser som ligger mig varmt om hjärtat. jag saknar besöka pappas sten och få känna att hans namn finns kvar någonstans i världen. känner mig så ensam. känner mig så bortglömd. känner att han är bortglömd. känner att nuet sprungit ifrån honom.
jag orkar inte mer, orden finns inte riktigt. jag känner bara tomhet och smärta, saknar och kärlek, kluvet och söndrigt. söndersliten. att varje dag veta att jag accepterat sanningen men att samtidigt kämpa emot förnekelsen. att kämpa emot sanningen och verklgheten. att veta att jag aldrig mer få höra ord från min hjälte. att jag aldrig kommer kunna dela detta årets upplevelser med pappa, med min förebild och coach inför mitt resande. jag står på egna ben, ibland är det bara så svårt att stå stadigt när knäna viker sig.
saknad, tomhet och tårar.