När tiden plötsligt är en obegriplig verklighet. När tiden plötsligt inte har en mening längre. När tiden springer ifrån dig men samtidigt så är varje sekund en oändlighet. Världen stannar upp och man inser saker man aldrig trodde fanns. Känslor man aldrig trodde man kunde känna. En verklighet man inte trodde fanns så nära. Lamslagen.

Prioriteringar i livet förändras, sättet att se på saker blir helt plötsligt sedda ur en annan vinkel. Man försvinner in i en bubbla av ingenting men ändå så mycket. När verkligheten förändras utan att förvarna. När ödet slår dig stenhårt i ryggen och du vänder allt på olika sätt för att se vilket som är sant. Du är mitt i tunneln, svartaste djupet, lyckan är för långt bort för att greppa. Svarta hål, på vägen fylld av vardagstrubbel. Du trillar, du reser dig och du faller igen. Ner i de svarta hålen. Ner går lätt, upp är en kamp. En daglig kamp som varar i vad som känns för alltid just då.

Du inser sanningen, du chockas av verklighetens grymhet. Du försvinner bort från dig själv. Du börjar fundera över vem du blivit. Du inser att svaret inte finns. Du inser att du måste börja om, ny kula, nya tag och nya uppoffringar. Du hittar tillbaka till dig själv men du går också den svåra vägen mer smärta, tårar och en sanning inte alla accepterar.

Du lever vidare. Som om ingenting hänt tror vissa. Som om allt gått över tror vissa. Som om att tiden läker alla sår tror vissa. Du lever vidare men med sanningen eko efter dig varje dag. Du blir starkare, du ser allt på ett sätt du är beredd att acceptera. Du har vuxit som människa genom en tragedi. Du står på egna ben.