Någonstans långt bort

2010-06-19 kl. 05:13:33
Jag visste att det skulle komma. Jag visste hur ont det skulle göra. Jag visste. Ändå känns det värre än jag trodde. Man är inte mer än människa och en människa känner känslor. Allt för väl ibland. Hamnat som i en bubbla av tankar, saknad, oro, lycka och för många känslor på en gång. Hemlängtan men ändå inte för jag kan inte peka på vad jag saknar. Inget men ändå allt. Alla men ändå ingen. Konstigt känsla.

Min pappa var stålmannen, jag är helt säker. Min egna stålmannen. Upptäcker mer och mer minnen som jag förträngt omedvetet de senaste åren. Tiden går så fort och jag har nog inte riktigt insett hur stor påverkan min pappa och hans död har haft i mitt liv. Det slår mig som en blixt från klar himmel och är borta lika fort. Svaren på alla frågetecken förblir bortblåsta. Jag vill gråta men kan inte. Saknar ibland mina totala bakslag där jag tappar kontrollen och får gråta av mig alla tankar och känslor. Idag har jag inte dem på samma sätt längre. Jag saknar dem mest pågrund av känslan efteråt. Obeskrivlig befrielse och lättnad och ett steg i rätt riktning. Vart går jag nu? Hur ska jag veta? Rätt eller fel? Bakåt eller framåt?

Att bli sårad och sviken är jag trött på. Jag har lärt mig mycket på den lilla biten jag gått genom livet. För mycket? Varför just jag? Jag tycker synd om mig själv ikväll och jag har all jävla rätt i världen till det!

Anton Eriksson, du sjöng Eric Clapton's Tears in heaven på pappas begravning och det är den som ikväll får mig orka. Jag lyssnar på din version och läser sången du skrev till minne av pappa. Att det finns människor som kan betyda så mycket i ens liv är otroligt. Vissa har man ett band till som aldrig kan gå av.

Jag vill skriva så mycket. Prata med så många. Men mest av allt vill jag låsa in mig i min bubbla och försvinna iväg någonstans långt bort bara för ett litet tag. Släppa taget och komma ut på andra sidan. Egoism är inte bara negativt. För vem ska man ta hand om mest, sig själv eller andra? Utan sig själv orkar man inte långt. Trillar in i min bubbla och låter tankar, tårar och känslor välla över. Bara för att jag vet hur bra det är på andra sidan. Stänga in det gör bara större skada. Han kommer inte tillbaka. Att verkligheten och sanningen ibland är grym är en del av livet. Saker som sker i livet är små om man ser det stora hela men utan de små sakerna får vi inte det stora. Livet är kanske en del i en större del? Isåfall ska jag leva min nästa del som sköldpadda. Bara för att.

Kärlek och vänskap, vi lever nog mest för dessa saker även om livet är så mycket mer. Lev en dag i taget men trampa inte på dina vänner för att du ska fånga dagen totalt. Helheten har betydelsen den också.
Klokare blev jag inte av det här men att förvandla tankar till ord har en bra effekt. Låter tårarna trilla ikväll. Imorgon är det stranden och tid med underbara människor. Jag lever livet, men jag är inte mer än människa...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: