Det är jobbigt att hela tiden sväva i ovisshet. Att inte veta vad som kommer, att hela tiden behöva titta över axeln och att aldrig kunna bara vara. Jag är trött på så mycket. Varför kan det bara inte släppa? Jag ser fram emot så mycket men allt dåligt står som en fet jävla blockering. Jag saknar så mycket och vet inget om framtiden. Saker har påverkat mig på ett sätt jag inte ville det skulle påverka mig. Jag har ingen makt. Ingen har någon makt. Man tänker inte så långt som man borde alltid. Men vad vore liet utan misstag och förjävliga händelser? Ingenting. Men vad hjälper det när dåliga händelser sänker en stenhårt. Man vet att man kommer upp igen men tiden det tar att resa sig är smärtsam, olycklig men ändå lärorik. Det är svart på vitt utan svar. Livet kallas det tror jag. Livet har bara börjat men fy fan vilken innehållsförteckning mitt har. Senaste tio åren. Halva mitt liv. Dem har varit fyllda av kaos. Mitt i all kaos guldkorn och stunder jag minns men va fan, halva mitt liv. Varför jag? Det handlar inte om att tycka synd om sig själv för det gör man automatiskt, mänslighet liskom. Det handlar om att se tillbaka på det och lära sig av kaoset. Växa som människa även om det svider. När det sluta svida står man på en annan nivå och ler istället. Jag längtar dit.

Jag saknar ler och långhalm men besvikelse och smärta vinner över saknaden. Livets vändningar är otroliga ibland. Stora som små. Jag saknar sena nätter i Faliraki, Rhodos. Jag saknar sena nätter, långa dagar och oändligt mycket dötid med en vän som bara fanns där. Inga krav inga masker bara vi. Jag saknar förfester med två pers och spontanitet. Åka hem till varandra och bara inte göra någonting. Helan och halvan. Vad hände? Ännu en lärdom i livet. Vänskap handlar inte bara om umgänge och bra stunder. Det handlar om tillit och förtroende. Det handlar om att kunna vända ryggen till och aldrig tvivla. Jag vände ryggen och blev sviken. Ler och långhalm, syskon, själsfränder. Allt stämmer in men vad har det för betydelse nu? Det stämde inte, det är förstört. Hade vi helt enkelt bara för höga tankar om våran vänskap? Vi trodde mer på den än vad den höll till? Det är en patetisk och olycklig vändning med smärta och lärdom som konsekvenser. Det gör ont att släppa men jag har inget val. Det är tillit. Vad är vänskap annars?

Så mycket jag vill säga, så mycket jag vill fråga, så mycket jag undrar. Frågetecken utan svar. Mitt liv är fyllt av dem. Jag önskar jag kunde räta ut fler än jag kan. Att några nu är mer släta än andra känns bra. Behövde den dosen av styrka och stolthet. Saknaden växte dock ännu lite mer. På ett djupare sätt än tidigare. Sanningen har nått mig helt slutligen. Tviveln är borta men händelsen finns där i historien och innehållsförteckningen. Känner behov av att skriva men vet inte vad jag ska skriva längre.

Personer man delar ett förtroende med om vissa saker kan va guld värda. Du var det. Sen att fasaden inte var felfri skiter jag i. Det hjälpte. Du anar inte hur mycket. Det känns patetiskt, löjligt och försvunnet idag. Men jag vet också hur det påverkat mig. Jag är inte den jag var då men jag hade inte stått här utan många av dem orden jag fått. Kloka ord utan medlidande och tycka synd om känsla. Råa ord, sanning. Jag kommer aldrig glömma det. Också här har det gjort en vändning utan logik. Livet asså, vilken resa det är egentligen.

Vilken dag, vilka tankar, vilka känslor. Det kan bara bli bättre. Efter regn kommer solsken men jag tänker nog ändå låta det regna lite till. Det är en sån dag idag.