En dag fylld av tusen känslor. Glädje, kärlek, saknad, vemodighet, hat, besvikelse och beundran. Imorgon (eller idag egentligen) flyttar jag till USA för minst ett år om allt går som det ska. Känns jättebra, vill och behöver komma iväg, egoistiskt i många vinklar men man måste vända allt rätt. Att inte va egoistisk ibland i livet är som att hindra en själv från att leva. Två telefonsamtal fick mig ikväll att känna mig så älskad och betydelsefull. Att jag räcker till som den jag är även om jag inte alltid orkar till max så vet både jag och dem vart vi har varandra. Det är inte många jag känner så gentemot just nu. Allt är en bubbla av förvirrelse och luddiga meningar. Mitt val men ändå inte har förändrat så mycket. Jag ångrar det inte men jag har inte hittat en förklaring och lösning till hur allt ska fortsätta. Det har förstört så mycket och alla ser det på olika sätt. Jag slår på egoismen och hatet och orkar inte bry mig hur andra ser på det. Jag är jag och duger inte det så skiter jag i vilket. Jag står för saker jag sagt och gjort. Alla har nog inte den förmågan. Man kan försöka även om man inte är guds bäste barn.

Somnar med tårar jag inte kan förklara. Jag passerar en korridor mellan två liv och två upplevelser? Carpe diem! Aldrig uttjatat eller fel. Helgen har varit händelserik på många sätt. Funderingar och inga tankar alls omvartannat.  Jag är glad att livet tagit dessa vägar även om det är tufft. Jag kan bara se framåt och framtiden blir bara vad jag gör den till!