Sen sist; varit i Sverige, två veckor sedan nu, fy fan vad tiden går fort. Känns inte ens som om det hände. Men samtidigt var den resan så mycket mer värd än jag trodde den skulle vara. Jag insåg vilka jag saknat och vilka värderinga jag kan stå för. Vilka människor jag en gång haft nära och som nu har en annan plats. Människor jag då såg på ett sätt. Jag är glad för det jag hade då men man måste gå vidare, värdera om och utvecklas. Mina livserfarenheter är inget att skryta om. Jag är inte mer än människa. Det är många jag alltid kommer ha en närhet till i mitt minne. Människor som drog mig ur ett svart hål tiden efter ett av mitt livs förmodligen värsta upplevelser. Ett fåtal lyckades få mig le utan ansträngning och det ska ni veta att jag alltid kommer uppskatta oavsett relationen vi har idag. Oavsett vad som hänt som fått oss gå olika vägar.

Träffa vänner och familj i Sverige var som vanligt... får man säga så när det hade gått 6 månader? Det kändes lite så iallafall, lite mer prat och sprallighet men annars var allt sig rätt likt. Jag bosatte mig praktiskt i mammas bil och körde östbo västbo runt på dem 6 dagarna jag var hemma. Mitt dygn i Kärda var definitivt en lycka som inte går beskriva. Kärda är och kommer alltid va mitt 'hem', så mycket minnen och människor jag förknippar med den hålan. Så många som älskar och bryr sig om mig. Som är en del av mitt liv och som varit sen barnsben. Var ute och åt med sara och när vi kom hem sprang vi över till grannen för att säga hej, det blev ett långt hej, ett tre timmar långt hej med minnen och tankar om livet. Ler och får en underlig känsla, positiv men underlig, när jag tänker på det. Detta var vuxna människor jag och sara vuxit upp omkring. Människor som följt oss genopm livet och som idag ser oss som vuxna människor och inte dem där spralliga grannungarna som leker dunkgömme i landet bakom huset eller som cyklar mitt på gatan när föräldrarna kommer hem från jobbet. Allt har nått ett annat plan. En annan nivå i livet. Kvällen i Gnosjö med Emma, Lina, Karro, Fia och JB som slutade i Gislaved där Eje, WMS, Eliasson mfl befann sig. Ett samtal med Victor som fick mig tänka efter lite. Somnade halv sex den natten hemma hos JB, jävla va minnen man har och vad mycket tankar om livet som kan diskuteras i all oändlighet. Kvällen i Ås hos Hanna med järngänget. Som om man aldrig varit iväg, skrämmande men ändå skönt. Lunch med Fia och Karro, två människor som sprungit in i mitt liv och inte passerat utan gått i mål i mitt liv, i mitt hjärta. Två människor jag har en otroligt stark relation till på väldigt många vis. En vänskap som växer starkare och starkare. Karro; eternity, du anar inte vad din present berörde! Tack! Dagarna hos kusinen, eller aa mer som en syster är nog det enda rätta att skriva. Ett andra hem. Allt var som vanligt men gud vad jag saknat spendera tid med henne. Även om hon väldigt ofta tjatar mer hål i huvudet på mig än mamma haha. Läs nu det här mellan raderna Kattis haha. Kärleksfulla ord gömmer sig där jag lovar. Och...

Begravningen... anledningen till att jag tog mig tillbaka till Sverige just vid detta tillfälle. Begravningen var en blandninge av en hemsk deja vu kombinerat med lycka, skratt, tårar och minnen. Ett farväl till en farfar som de senaste åren inte varit den farfar jag idag minns. En farfar som varit så mycket farfar som bara är möjligt och som de senaste åren gjort allt för att försöka vara den farfar han alltid velat vara. Begravningen var återigen ett farväl till pappa. Deja vu kort sagt. svårt att förklara, två helt olika begravningar i både stil och omgivningin och anledning. Men att se in i min brors ögon och se den panik jag såg där, höra hans gråt, som stod ut i mina öron jämfört med alla andras gråt runt omkring. Att se den smärtan han kände. Att känna den med honom. Jag var tillbaka i min bubbla jag hade november 2007. Skrämmande och fruktansvärt men en lärdom kom även ur det. Mina känslor och  minnen från den tiden är inte försvunna, dem är bara placerade längre bak i arkivet. Dem kan komma fram och när dem gör det gäller det att vända på allt och se vart som kommit ur det istället för att se vart dem kommit ifrån. Jag älskar min bror överallt annat oavsett den syskonkärlek vi har förmågan att visa. Oavsett vad... Jag ser pappa i honom, på gott och ont får han mig minnas. Han är pappa upp i dagen. 

November rullar in de närmaste dagarna. Månaden jag hatar mest av allt. Månaden med förmånga jävliga dagar och minnen. Farsdag, årsdag, begravning, mörker, födelsedag... Det är inte dagarna i sig som är jobbiga bara kombinationen av dem. Tre år har snart gått, 15 november 2007 känns som igår och samtidgt är det lika långt bort som min första skoldag vid 6 års ålder. Är inte det konstigt? Börjar närma mig minimigränsen för att detta ska klassas som novell, det var väl kanske inte meningen men samtidigt; vem fan bryr sig. Jag skriver inte för någon annan skull än min egen. Plockar bror på flygplatsen på onsdag eftermiddag! I helgen blir det Bone Hall fright nights och vi laddar upp inför detta med; soft jävla måndag och 45 h jobbvecka haha. Bring it on! Jag är stålmannen!!!!