fouryears.
2011-11-16 kl. 01:02:48
fall down seven times, stand up eight. indeed true. i fell today, i fell down into memories, thoughts and grief. the roller coaster stopped at the very bottom. i'm glad i have family and friends told hold my hand in my roller coaster train called life. thankful for the new people I'm getting to know right now, to the people who have followed me the last couple of years and to my family who always stand behind me. i'll fall again but there will be hands reaching out for me i know that. sometimes i think falling is the only way to get better and realize, time heals, time gives acceptance but time doesn't make you forget it makes you remember in a non hurtful way. i'll fall and i'll fall hard but it doesn't matter, ill stand up a million times just to remember I'm loved
365 times 4
2011-11-10 kl. 23:38:07
1460 dagar har snart passerat och våra frågetecken är fortfarande ett eko från horisonten. Under den här tiden är jag tacksam för familj och vänner som hållt och håller min hand hela vägen under de här åren. Utan er hade jag inte stått på egna ben idag och kallat mig själv stark.
1460 days have almost passed... for you - Ab Imo Pectore, for me - Alis Volat Propriis. Unreal reality, agui y ahora - Saknad...
1460 dagar har snart passerat och våra frågetecken är fortfarande ett eko från horisonten. Under den här tiden är jag tacksam för familj och vänner som hållt och håller min hand hela vägen under de här åren. Utan er hade jag inte stått på egna ben idag och kallat mig själv stark.
1460 days have almost passed... for you - Ab Imo Pectore, for me - Alis Volat Propriis. Unreal reality, agui y ahora - Saknad...
Fjärdetillfemtondeelvadagar
2011-11-04 kl. 00:26:36
Grattis på födelsedagen Johanna.. Jag borde sova och hoppas på paket och frukost på sängen som när man var liten. Vilken tur att jag är medeten om illusionen och min ålder. Saker förändras, livet har sin gång, upp eller ner. Varit några uppdagar nu med familjen på besök. Inser inte hur mycket jag saknar dem förrens dem är här och tiden springer iväg, ingen tid till något. Hemma i småland är inte hemma men här är heller inte hemma. Småland är familj och barndomsminnen och få vänner, inte mer. Men gävle är ansvar, nytt folk, skola, pengakriser men också väldigt schysst lägenhet, härliga människor, lärdom, jobb, gemenskap. Men varför är inget hemma? Ångest, schizofreni och dumhet; got em' all!
November rullar in, december därefter. Många datum, många dagar, mycket minnen, upprivna sår... Det gör ont, fruktansvärt ont att inte kunna vara bland familjen under denna tiden, inte för julen skull, för pappa skull, för minnet av honom, för att ta del av minnen andra har om honom, att läka med hjälp av upprivna sår. Låter självdestruktivt men det är en otrolig känsla. Skrämmande, ledsamt, gädjefullt. Tårar, skratt och sorg som skär som en kniv. Men på andra sidan denna bergochdalbana av känslor och insikter finns det ljus. Ett ljus som blir ljusare för varje dag.
Som i 3 år innan kommer jag vänta på samtalet som aldrig kommer denna dag. Jag vet det inte kommer och ändå gör det ont.
Lyssnade på Mikael Andersson idag på föreläsning i skolan. Mannen som skrivit, armlös, benlös men inte hopplös! En man med fruktansvärt beundransvärd livsinsikt. "Säg inte att du gett upp; säg att du valt en annan väg" - M. Andersson.
Han pratade om mod för att va annorlunda och för att våga sticka ut och va unik. Han pratade om livssituationer och hans sätt att finna lösningar. Att människors syn och dagens forskning inte alltid har sagt sista ordet. Vilja, mod och livsglädje. Motivation! Denna föreläsning var oerhört givande inte bara för att Mikael är en stark människa utan för att många kloka ord sas.
jag önskar livet vore annorlunda men jag kan bara göra livet till vad mina resurser tillåter. One step at the time, I got the world under my feet.