En våg av känslor med för mycket innehåll
Två betydelsefulla samtal. Välbehövliga. Man orkar inte stå själv genom allt i livet. Den som tror det har fel. Ingen är så stark. En regnig dag på alla vis. Varje bakslag har sitt guldkorn konstigt nog. Till och med detta.
Landar man någonsin?
Det är jobbigt att hela tiden sväva i ovisshet. Att inte veta vad som kommer, att hela tiden behöva titta över axeln och att aldrig kunna bara vara. Jag är trött på så mycket. Varför kan det bara inte släppa? Jag ser fram emot så mycket men allt dåligt står som en fet jävla blockering. Jag saknar så mycket och vet inget om framtiden. Saker har påverkat mig på ett sätt jag inte ville det skulle påverka mig. Jag har ingen makt. Ingen har någon makt. Man tänker inte så långt som man borde alltid. Men vad vore liet utan misstag och förjävliga händelser? Ingenting. Men vad hjälper det när dåliga händelser sänker en stenhårt. Man vet att man kommer upp igen men tiden det tar att resa sig är smärtsam, olycklig men ändå lärorik. Det är svart på vitt utan svar. Livet kallas det tror jag. Livet har bara börjat men fy fan vilken innehållsförteckning mitt har. Senaste tio åren. Halva mitt liv. Dem har varit fyllda av kaos. Mitt i all kaos guldkorn och stunder jag minns men va fan, halva mitt liv. Varför jag? Det handlar inte om att tycka synd om sig själv för det gör man automatiskt, mänslighet liskom. Det handlar om att se tillbaka på det och lära sig av kaoset. Växa som människa även om det svider. När det sluta svida står man på en annan nivå och ler istället. Jag längtar dit.
Jag saknar ler och långhalm men besvikelse och smärta vinner över saknaden. Livets vändningar är otroliga ibland. Stora som små. Jag saknar sena nätter i Faliraki, Rhodos. Jag saknar sena nätter, långa dagar och oändligt mycket dötid med en vän som bara fanns där. Inga krav inga masker bara vi. Jag saknar förfester med två pers och spontanitet. Åka hem till varandra och bara inte göra någonting. Helan och halvan. Vad hände? Ännu en lärdom i livet. Vänskap handlar inte bara om umgänge och bra stunder. Det handlar om tillit och förtroende. Det handlar om att kunna vända ryggen till och aldrig tvivla. Jag vände ryggen och blev sviken. Ler och långhalm, syskon, själsfränder. Allt stämmer in men vad har det för betydelse nu? Det stämde inte, det är förstört. Hade vi helt enkelt bara för höga tankar om våran vänskap? Vi trodde mer på den än vad den höll till? Det är en patetisk och olycklig vändning med smärta och lärdom som konsekvenser. Det gör ont att släppa men jag har inget val. Det är tillit. Vad är vänskap annars?
Så mycket jag vill säga, så mycket jag vill fråga, så mycket jag undrar. Frågetecken utan svar. Mitt liv är fyllt av dem. Jag önskar jag kunde räta ut fler än jag kan. Att några nu är mer släta än andra känns bra. Behövde den dosen av styrka och stolthet. Saknaden växte dock ännu lite mer. På ett djupare sätt än tidigare. Sanningen har nått mig helt slutligen. Tviveln är borta men händelsen finns där i historien och innehållsförteckningen. Känner behov av att skriva men vet inte vad jag ska skriva längre.
Personer man delar ett förtroende med om vissa saker kan va guld värda. Du var det. Sen att fasaden inte var felfri skiter jag i. Det hjälpte. Du anar inte hur mycket. Det känns patetiskt, löjligt och försvunnet idag. Men jag vet också hur det påverkat mig. Jag är inte den jag var då men jag hade inte stått här utan många av dem orden jag fått. Kloka ord utan medlidande och tycka synd om känsla. Råa ord, sanning. Jag kommer aldrig glömma det. Också här har det gjort en vändning utan logik. Livet asså, vilken resa det är egentligen.
Vilken dag, vilka tankar, vilka känslor. Det kan bara bli bättre. Efter regn kommer solsken men jag tänker nog ändå låta det regna lite till. Det är en sån dag idag.
Logiken är bortblåst
...
gråt inte.
You never know what to expect
Alias Volat Propriis - hon flyger med egna vingar, jag är så jävla stolt men ändå faller jag ibland och det är jag glad för, det visar att jag har lärt mig något ur allt det här men ändå fortsatt i mitt liv. Jag slitsa varje dag mellan saknad och lycka. Saknad av människa som stod mig närmare än någon och lycka av att jag står här idag och har tagit mig igenom det här. Att jag står utan pappa idag betyder inte att jag eller han inte kan va stolt. Vi står fortfarande hand i hand. Hand i hand genom livet som jag skrev den där dagen för så längesedan. Jag vet inte vad jag kan vänta mig, jag kan bara se framåt och växa som människa, växa genom något hemskt. Jag hoppas inte min reaktion blir den jag är rädd för. Men rädsla ska också övervinnas även om det är smärta jag aldrig mer vill känna. Jag är rädd men jag är inte räddare än att våga möta mig själv och mina känslor, då hade jag aldrig upptäckt att jag är den jag är.
"Jag är så sjukt glad att jag lärt känna en sån underbar människa som du, o vet du. På något sätt är jag 'stolt' över att det liksom växt fram mod i dig som din farmor skrev. Man är aldrig förberedd på att någon dör, eller ens bästa vän sviker än. Hade man varit det hade man aldrig kunnat leva. Det jag på något sätt vill komma fram till är att även om din pappa lämnade dig så hastigt med så många frågor så har du aldrig slutat älska och släppa in människor i ditt hjärta. Det beundrar jag. När man släpper in folk i hjärtat utsätter man sig ändå kanske för att bli sårad. Och det har du blivit så djupt"
(Sms från en vän så klok att jag inte kan annat än beundra henne och älska henne för att hon är den hon är och för att jag fått lära känna en människa som henne)
Insikt och egoism
Förlåt.
It's all fate and it's kicking my ass
Långpromenad runt sjön med Lollo och hundarna sen snabbvisit av Karolina. Snabbvisit med guldkant! Imorgon blir det Thailand memorial! Bjuda Josse på frukost och njuta av våra tusentals bilder från en oförglömlig resa! Sen mindre roligt besök på vårdcentralen, sprutor och skalpell.. damn nu kommer jag inte kunna sova!
Ibland undrar man vad livet verkligen ska ge? Finns det ett gemensamt mål för alla? Besvikelse och vänskap lever på samma väg men får inte mötas för ofta. Olyckligtvis står jag mitt i olyckan av en frontalkrock. Bra liknelser jag hittar, hmm eller inte. Känns bara förjävligt. 7 år borta, 7 år bortkastat, det är en lång tid, en lång vänskap, ett stort förtroende. Allt är borta. Jag har insett vänskapens betydelse, vänskap är synonymt med tillit, vad är den annars? En annan bra betydelse kan jag inte hitta? Vad är meningen att va vän med någon man inte kan lita på. Då är det mer bekantskap och bekantskap är ytligt? Det slutar inte snura i huvudet. Bloggen får blotta mycket men skriva är ett bra sätt att rensa tankarna. Läser gör man frivilligt. Det är en enda röra som gör förjävla ont. Känslor jag inte todde jag skulle känna på ett tag visade sig komma tillbaka. Besvikelse och svek. Att älska någon är stort, att såra någon är större. Det är en balansgång mellan lycka och förtvivlan. Det är så mycket mer än vad man tror. I alla fall när vänskap verkligen betyder och det gjorde denna..
Förväntningar och bakslag
Parken ikväll. Helt okej kväll. Önskar man mådde allmänt bättre bara. Jävla thai-pilller och andra omständigheter. Kul och träffa lite känt folk igen iaf. Nu ska bara yodit komma hem sen kan jag avsluta Sverige och påbörja USA. Usch va seriöst och allvarligt steg det låter som. Men äh det ska bli sjukt kul!
Nu inväntar jag john blund och hans hemliga pulverdos och sen sover jag tills imon eftermiddag! Veckan kommer bli tuff och känslosam. Mycket som ska ordnas och tas tag i. Leverfläckar som ska skäras bort och bara tanken får mig att kräkas. Optikern och polisen. Dyrt och smärtsamt, det är min vecka!
The time will heal but never make things undone
När en låttext träffar precis där den inte borde, det är då man inser att även toner är en del i ödets helvete
Besvikelsen blir inte mindre bara mer påtaglig och verklig. Det blir aldrig som det var och det är som ännu ett slag i magen. Människor har olika värderingar och jag är glad att jag lärde känna dina värderingar innan jag reser och slapp falskhet.
Free fallin'
Knuffa mig från något riktigt högt. Jag lovar det känns mindre. Känslan av svek och besvikelse har verkligen flyttat in i min kropp. Den hade precis flyttat ut efter en lång tid och jag trodde aldrig den sortens känsla skulle komma tillbaka. Känslan av lamhet och ynklighet är fan så mycket större än vad den borde vara. Jag har fan inte gjort ett jävla skit, inte ett ont, inte ett felsteg och du trampar på mig som om jag vore sten på en grusväg och du inser det inte ens, du inser verkligen inte vad som hänt. Svek mot någon man älskar. Känslan har nog aldrig nått dig. Människor utan samvete är nog något av det värsta som finns. Jag trodde mer om dig, jag trodde högst om dig. Du stod högst upp på min pedistal och nu har du knuffat ner mig utan att blinka, utan att tänka och utan att se konsekvenser. Så myckiet är jag värd för dig. Sten på en grusväg. Jag trodde du var min bästa vän och själsfrände, att inget kunde förstöra nu efter allt som varit.
känslor utan ord
Jag förvånar mig själv när jag läser mina ord igen. Är det verkligen mina ord undrar jag samtidigt som tårarna trillar ner på pappret. Det är det verkligen. Jag har känt det där som står där. Jag har stått i den skiten, jag har kämpat mig upp ur den och står nu mitt i ett bakslag. Ett av många. Ta det som en klackspark får jag göra. Kan inte hantera det på annat sätt.
Besvikelse är en känsla som verkligen talar om vad den betyder. Jag har besvikelse skrivet på hela mig just nu. Jag har haft höga tankar om många men mest om dig. Aldrig trodde jag du skulle sticka kniven i ryggen på din bästa vän. Din bästa vän? vad betyder det egentligen? Jag har inte en jävla aning. Tror det är sånt man bara säger i lekis och sen betyder det liksom inte mer på vägen upp till vuxenlivet heller. Jag trodde det gjorde det men ack va fel man kan ha. Besvikelse. Svek. Undra om du vet vad dem orden betyder och vem du är egentligen för detta är inte den person jag lärt känna och älska.
Man kan aldrig veta vad som kommer hända, man får leva för varje minut och hoppas på det bästa
4 veckor och 6 dagar tills jag sitter på planet till USA, helt galet! Känns så jävla roligt och jag är laddad till tusen. Var skönt att komma hem men vill redan iväg. Speciellt när det första man möts av är svek och besvikelse från människor man trodde man betydde mer för. Varje dag lär man sig något nytt. Men en sak är säker! Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta - det är verkligen en fucking jävla gåta och får förbli det!
Ska bli härligt att träffa alla igen och se bekanta ansikten och bara va sig själv igen utan fasader och annat. Det är liksom en annan sak att umgås med 52 nya människor från tusen olika platser. Jag är mätt på Thailand och mätt på nya människor. Nu vill jag umgås med människor jag tycker om och som tycker om mig. Djupt och känslosamt ja men visst.
Prova mina fem nya glaslögonbågar nu kanske, harry potter släng dig i väggen jag ska sno dina glasögon!