Sju dagar kvar i Sverige! Tiden går sjukt snabbt! Det är konstigt va lite man tar vara på livet egentligen. Så mycket mer man hade kunnat göra. Allt handlar ju om livsglädje, utan glädje ser man livet från den mörka sidan. Det gäller att hitta de där små ljusglimtarna och njuta utav dem istället för att gräva ner sig i dem svarta kaninhålen överallt, passera och gå vidare liksom.

Måste ägna några rader åt en speciell person. En person jag känt i två år ungefär. Hon mötte mig mitt i en av mina svarta kaninhålsperioder. Utan att tveka hjälpte hon mig upp och sen dess har hon funnits där. Två veckor i Frankrike och två veckor på Irland. Så mycket man upptäckte om sig själv men också om andra. Jag hittade en vän jag inte hittat utan dessa resor. Utan ansträgning och några masker, bara kloka ord och flummiga ideer. En sak är säker, Karolina Myhlendorph, fy fan vad jag är glad att jag lärt känna dig!

Veckans schema är fullspäckat, oj oj oj va saker som ska fixas. Packningen har tagit ett steg framåt idag och mitt rum ser mer och mer tomt ut, eller ja just nu fullsmockat men imorgon så är det nog så det ekar här inne. Sorligt men en lättnad och en känsla av äventyr har nog byggt bo i mitt huvud och jag ska försöka behålla den. Denna veckan är hejdå-vecka, till allt och alla.

Resfebern visar sig på alla möjlig vis. Fy fan.. va underbart.. va jobbigt.. va många känslor man kan ha på en samma gång asså. Det är en berg och dalbana i sig. 10 dagar kvar. Tiden går så oerhört fort. Träffa alla hit och dit, fixa all praktiskt och packa, denna jävla packning gör mig galen. Mitt arbete, ja när ska jag göra klart det? På planet ner haha. Eller upp eller dit, vilket håll är det? Damn! Skönt att jag inte reser helt själv iallafall. Jag flyttar om en vecka och lite till och jag har nog inte insett det själv! Saknaden, förlusten, miljön, allt, verkligen allt! Nytt kapitel, blanka sidor. A new story to tell! Kanske får jag ihop min bok där borta, kanske får den vänta, kanske blir en inte av alls. Only time can tell. Love the feeling of not knowing! 
 
Högskoleprovet imorgon, skrivning mellan halv nio och halv fem, yeay! Lucky day! Pff!

I will not make the same mistakes that you did, I will not let myself cause my heart so much misery, I will not break the way you did, You fell so hard, I've learned the hard way, to never let it get that far, Because of you, I find it hard to trust, Not only me, but everyone around me, Because of you...

Två betydelsefulla samtal. Välbehövliga. Man orkar inte stå själv genom allt i livet. Den som tror det har fel. Ingen är så stark. En regnig dag på alla vis. Varje bakslag har sitt guldkorn konstigt nog. Till och med detta.

Det är jobbigt att hela tiden sväva i ovisshet. Att inte veta vad som kommer, att hela tiden behöva titta över axeln och att aldrig kunna bara vara. Jag är trött på så mycket. Varför kan det bara inte släppa? Jag ser fram emot så mycket men allt dåligt står som en fet jävla blockering. Jag saknar så mycket och vet inget om framtiden. Saker har påverkat mig på ett sätt jag inte ville det skulle påverka mig. Jag har ingen makt. Ingen har någon makt. Man tänker inte så långt som man borde alltid. Men vad vore liet utan misstag och förjävliga händelser? Ingenting. Men vad hjälper det när dåliga händelser sänker en stenhårt. Man vet att man kommer upp igen men tiden det tar att resa sig är smärtsam, olycklig men ändå lärorik. Det är svart på vitt utan svar. Livet kallas det tror jag. Livet har bara börjat men fy fan vilken innehållsförteckning mitt har. Senaste tio åren. Halva mitt liv. Dem har varit fyllda av kaos. Mitt i all kaos guldkorn och stunder jag minns men va fan, halva mitt liv. Varför jag? Det handlar inte om att tycka synd om sig själv för det gör man automatiskt, mänslighet liskom. Det handlar om att se tillbaka på det och lära sig av kaoset. Växa som människa även om det svider. När det sluta svida står man på en annan nivå och ler istället. Jag längtar dit.

Jag saknar ler och långhalm men besvikelse och smärta vinner över saknaden. Livets vändningar är otroliga ibland. Stora som små. Jag saknar sena nätter i Faliraki, Rhodos. Jag saknar sena nätter, långa dagar och oändligt mycket dötid med en vän som bara fanns där. Inga krav inga masker bara vi. Jag saknar förfester med två pers och spontanitet. Åka hem till varandra och bara inte göra någonting. Helan och halvan. Vad hände? Ännu en lärdom i livet. Vänskap handlar inte bara om umgänge och bra stunder. Det handlar om tillit och förtroende. Det handlar om att kunna vända ryggen till och aldrig tvivla. Jag vände ryggen och blev sviken. Ler och långhalm, syskon, själsfränder. Allt stämmer in men vad har det för betydelse nu? Det stämde inte, det är förstört. Hade vi helt enkelt bara för höga tankar om våran vänskap? Vi trodde mer på den än vad den höll till? Det är en patetisk och olycklig vändning med smärta och lärdom som konsekvenser. Det gör ont att släppa men jag har inget val. Det är tillit. Vad är vänskap annars?

Så mycket jag vill säga, så mycket jag vill fråga, så mycket jag undrar. Frågetecken utan svar. Mitt liv är fyllt av dem. Jag önskar jag kunde räta ut fler än jag kan. Att några nu är mer släta än andra känns bra. Behövde den dosen av styrka och stolthet. Saknaden växte dock ännu lite mer. På ett djupare sätt än tidigare. Sanningen har nått mig helt slutligen. Tviveln är borta men händelsen finns där i historien och innehållsförteckningen. Känner behov av att skriva men vet inte vad jag ska skriva längre.

Personer man delar ett förtroende med om vissa saker kan va guld värda. Du var det. Sen att fasaden inte var felfri skiter jag i. Det hjälpte. Du anar inte hur mycket. Det känns patetiskt, löjligt och försvunnet idag. Men jag vet också hur det påverkat mig. Jag är inte den jag var då men jag hade inte stått här utan många av dem orden jag fått. Kloka ord utan medlidande och tycka synd om känsla. Råa ord, sanning. Jag kommer aldrig glömma det. Också här har det gjort en vändning utan logik. Livet asså, vilken resa det är egentligen.

Vilken dag, vilka tankar, vilka känslor. Det kan bara bli bättre. Efter regn kommer solsken men jag tänker nog ändå låta det regna lite till. Det är en sån dag idag.