15 november 2007. Ett datum jag aldrig glömmer. En helt vanlig skoldag, en torsdag. 11 dagar efter min födelsedag, 4 dagar efter fars dag!

Jag kom hem från skolan vid klockan fyra. Vad jag inte visste var att jag tjugo minuter senare skulle få ett samtal jag aldrig skulle glömma. När telefonen ringde svarade mamma i den bärbara telefonen. Eftersom min mamma är hörselskadad så var inte den bärbara den bästa telefonen för henne att prata i. Hon kunde inte uppfatta vad som sas utan räckte telefonen till mig. Det var från ambulansen. Tanken av att det var pappas jobbarkompis som sökte pappa flög igenom mitt huvud. Efter att han frågat om min mamma hette Birgitta Skoogh och om hon hade varit gift med en Håkan Skoogh, hur gammal jag var och massa andra frågor som jag knappt minns så kom dem. Orden ingen sjuttonåring vill höra. Han är död! Mitt hjärta har nog aldrig känts så tungt, min kropp så förlamad och jag har aldrig varit så stum. Jag gick in till mamma med telefonen i handen. Fick fram att det var från ambulansen, räckte henne telefonen som föll ur min hand och sen minns jag att jag satt på köksgolvet. Helt lamslagen.

Vi hade blivit ombedda att ta oss till Värnamo sjukhus. Det enda jag visste var att han var död. Min pappa hade tagit livet av sig. Hur visste jag inte... ännu. Jag grät inte på hela vägen till sjukhuset. Min lillebror skrek och grät hysteriskt. Jag var tyst. Jag var lamslagen.

Att som utomstående läsa detta har jag inte en aning om hur det känns eller upplevs. Jag vet bara hur min reaktion då och nu är. Alla som genomgår något oväntat tragiskt passerar ett chocktillstånd. Ur min synvinkel lämnar jag det aldrig efter det här. Det kommer alltid vara en chock det som hänt. Däremot har jag tagit mig ur den fasen där chocken gör dig till en annan människa. Jag har hittat tillbaka till mig själv.

När vi kom till sjukhuset hade jag svårt att ens komma ur bilen. Innanför akutmottagningens dörrar fanns så mycket människor jag kände, som kände pappa eller visste vem pappa var och att vi var på väg. Jag hade inbillat mig att pappa skulle finnas på akuten. Levande! Men det var inte den sanningen jag mötte. Jag passerade dörrarna in till akuten och mötte genast bekanta ansikten. Jag var som i en bubbla. Människor kramade mig och sa saker. Jag var tyst. Korridoren vi gick igenom kändes som evigheternas tunnel. Någon tittade ut ur sitt kontor, sa något eller bara skakade på huvudet. Jag minns inte vad jag tänkte. Det var en bubbla omkring mig. Utan tankar och utan känslor. Eller en blandning av allt det här? Jag vet faktiskt inte.

Vi kom till ett rum där två socialarbetare, pappas arbetskollega/vän Anders, pappas fru, hennes föräldrar, hennes arbetskollega, hennes fyra barn och deras pappa befann sig. Jag kände mig utstirrad och blottad. Nu kom tårarna. Jag kunde inte hålla min mask längre. Dessa människor förknippade mig med pappa och denna gång fanns han inte med. Någon yttrade att han skjutit sig i källaren men jag tror inte jag uppfattade det då. Allt gick över i ett sjukt beteende. Jag grät hysteriskt. Jag dunkade mitt huvud i väggen flera gånger och kände inget, absolut ingenting. Tomhet.

Det låter som något ur en film. En scen från ett mentalsjukhus om jag får säga det själv. Att förmedla känslan jag hade vid detta tillfälle är inget jag klarar av. För jag vet inte själv vad jag kände eller vad jag tänkte. Förvirrad och chockad. Det går inte beskriva. Chocken, bubblan, omgivningen. Det måste upplevas!

Jag vet inte hur länge vi var på sjukhuset. Det var två socialarbetare som hela tiden skulle prata och försöka trösta eller på något sätt förklara för mig. Jag var arg, arg på att de inte kunde hålla käften och låta mig vara! Dem förstod inte, dem kunde inte, dem visste inte vad jag kände. De försökte men de visste inte vart deras gräns gick. De skadade mer än vad de gjorde nytta. Jag var arg och ledsen men egentligen kände jag ingenting. Någonting inom mig skrek och ville ut. Något slet sönder mig och jag kunde inte stoppa det. Något försvann ur mitt liv, ur min kropp och skadade mig mer än vad något annat kan göra.

Detta är första sidan ur Ab Imo Pectore; ett arbete om sorg och en berättelse om självmord skrivet av.. mig själv!

Jag kommer aldrig, aldrig i hela mitt liv glömma denna dagen. För mig är den som igår. Dagarna efter detta är som igår sen blir det dimmigt. Som en bilresa i natten, helljus behövs.. glödlampan var sönder. Vem är hon som skrev detta undrar jag ibland. Vem är hon som innan 15 november 2007 var en annan människa? Vem är jag idag? Starkare är enda svaret. Jag är mig själv med andra mål, erfarenheter och insikter i livet.

Resan under de här tre åren har lärt mig så oerhört mycket. Inte bara i syfte med att pappa dog. Jag har lärt känna nya människor i mina resor. Upplevt nya saker. Lärt mig dyka och certifierat mig, utbildat mig till bartender, lever livet som trebarnsmamma i min roll som au pair, bilat i USA en hel del själv, insett vilka vänner som står mig närma och vilka som stod mig närmre förr. Vilka som har tendens att svika och vilka som lyfter upp oavsett. Svart på vitt i det man trodde va en klockren syn på livet. Det blev gråskala ganska snabbt när verkligheten vänder på en sekund. Oavsett händelse.

Tack alla som stöttat mig under de här åren och tack för att jag vet att ni står kvar idag också. Speciellt tack till Berit Danielsson och Cathrin Skoogh för att ni sett mig i de värsta tänkbara personligheten, lyft mig ur svarta hål och tagit mig tillbaka till verkligheten. Utan er hade jag inte varit den jag är idag!