Haft en omtumlande helg med förlorad vänskap, saknad, tårar, förvirring. Vad har jag gjort för att förtjäna svek efter svek? När ska man lita på människor? När vet man att vänskapen är vattentät. Aldrig... du har inte en jävla aning, så känns det, nu har det slagit för andra gången inom ett år. Det kan låta egoistiskt och själviskt men vad fan har jag gjort för att förtjäna det? Ärlighet varar längst och jag hoppas detta var ärlighet i det längsta. Jag vill lita på människor och jag vill skapa relationer men var finns motivationen och viljan när det om och om igen slår ner dig på marken så fort du vänder ryggen till.

Det är synd, trodde det fanns en lång vänskap att hämta och att jag satt djupare spår än vad det verkar som. Varje misstag är en lärdom i livet, synd att det ska göra så ont för någon som visar sig inte förtjäna tårar. Vänskap är det svåraste i livet, man vet aldrig. Allt handlar om tillit, att våga. Hur ska man veta?

Litar man aldrig på någon står man ensam, vad är bäst, ensam och stark eller sårad och framsteg och lärdom i livet? Väljer nog smärtan oavsett hur dåligt jag mår av den för stunden. Önskar jag hade bättre svar och förklaringar. Jag är bara överkörd, igen och jag vet inte vad jag gör som är så fel. Jag ville bara väl och jag ställde upp till tusen, så många människor som sa åt mig göra motsatsen, se hur rätt dem hade...

Lärdom i livet, ett ärr extra, vad gör det, samlingen är stor... deprimerande mening, men mycket sant

Insett att jag är tacksam över att ha träffat vissa människor under den här resan. Skapat relationer jag vet jag vill hålla fast vid och som gör mig glad.

Vad som gör mig mindre glad... minnen och tankar. en film som the last song får mig sakna pappa, sakna min lillebror och minnas detaljer, fruktansvärda perioder och minnen. på gott och ont. Jag står stark, jag står inte ensam, jag är glad över männniskor som stöttar mig.